Varför! (December 2004)
Varför mår jag så här. Tänker för mycket. Måste man ha kärlek?? Kan man inte bara leva ett bra liv och nöja sig med det. Varför kan inte jag nöja mig??
Har aldrig förstått mig på begreppet att vara olyckligt kär men nu vet jag. Inte för att jag tror att han inte tycker om mig. Felet är bara att det inte är på det sättet jag önskar. Sättet som gör att jag känner mig vackrast och som bästa flickvännen i världen. Jag känner mig mest i vägen, fet och ful…osexigast som finns. Värdelös på det mesta. Vad jag säger och gör blir fel. Pratar jag och försöker säga hur jag vill ha det eller talar om vad som är fel så tjatar jag bara. Detta leder till att jag mest blir tyst och så får man höra det. Att jag bara sitter och är tyst… surar!!!!! Jag blir sällan sur. Men det är svårt att prata om vardagliga saker när man försöker hålla tårarna borta.
Varför gråter jag???!!! Ja, jag vet inte. Men jag kan inte rå för att de rinner. Försöker hålla dem borta. Försöker dölja dem…..men….vem vill inte ha tröst.
Försöker intala mig själv att det varit mycket nu under höst och vinter. Måste ge det en chans….måste få en sommar till. Jag vill ju ha det. Men jag ser ju…..väntar på dessa tillfällen då man vill höra hur mycket man finns i ens tankar. Men de kommer aldrig. Allt är viktigare än jag. Självisk?? Ja, kanske……har jag rätt att kräva 100 % kärlek från den man tycker om. Jag vill gärna tro att jag har det. Vill ju själv ge det. På sista tiden har det varit dåligt med det från min sida också. Men vet inte om jag vågar längre. Tänk om jag sa att jag älskar honom varje gång jag tänker de orden. Tänk om jag talade om för honom hur snygg han är….hur mycket jag vill ha honom varje gång jag tänkte de orden.
Har han inte tröttnat nu på ord så hade han nog gjort det då. Jag vågar inte längre säga vad jag känner eller visa för honom…rädd för att bli avvisad. Det känns så jobbigt i bröstet…..tänk om man bara kunde ta bort den känslan av att bli avvisad gång på gång…både i tal- och kroppspråk.
Samtidigt är han ju så gullig. Alla dessa små tecken som gör att hoppet tänds igen. Smekning på kinden. God natt pussen och den när han går. Hans leende när han kommer hem igen….
Jag älskar Håkan
För att han är fin
Generös
Snygg
Kommer bli en bra pappa
Stadig på jorden
Hur han skrattar
Sjunger i bilen
Kommentarer
Postat av: Sophia
Där fick jag beskräftat att vi är tvillingar... blev lite ledsen för det är precis så jag tänker och känner ibland... **Kramar**
Trackback